Det är ett test det här. Deadlinetestet. Jag måste klara det och jag låtsas att det sitter en arg redaktör på en tidning någonstans, en som tittar på klockan då och då och trummar allt mer irriterat med fingrarna i bordskanten. Eler ja, det finns ju en redaktör på riktigt, men hon är så vänlig och blir inte irriterad alls så det funkar inte. Det måste vara någon som ringer och säger "men för h-vete nu får du se till att fixa det här. Tre timmar, inte en sekund till!"

Visste ni förresten att Ronald Reagan inte var någon riktig cowboy? Han föredrog engelsk ridstil och red western enbart när han var tvungen, dvs när han spelade in westernfilmer. Fusk, allt var bara fusk.

Jag vågade inte ta med mig varken Mamma Scans kötbullar eller ost och inte frusna lingon heller. Det går br säger alla, men jag törs inte. Min respekt för amerikanskt tullväsende och de där små hundarna som springer runt och nosar överallt är alldeles för stor för det. Istället blev det godis, smörgåsrån (mina barn kommer att bli så lyckliga över de där smörgåsrånpaketen, lyckligare än över än allt godis i världen), böcker och kronljus. Samt wettextrasor förstås.

Ja det var ju inte så intressant läsning det här, jag ber om ursäkt för det, jag ville mest få lite sympati för min sömnlöshet. Nu ska jag sova i 39 minuter.

Hela tiden har jag klampat runt i träskor eftersom mina andra skor låg i väskorna som blev kvar i Amsterdam eftersom vi vi var tre timmar försenade från Los Angeles. Tyckte att folk tittade konstigt på mig; de låter ju så högt när man går så ingen kan undgå att märka att den där människan ju går omkring i träskor. I november.

Men hörni, det är faktiskt inte så kallt ute just nu och ingen snö är det heller, man borde kunna gå i träskor utan att bli tittad på. Eller så är det bara jag som inbillar mig. Så är det nog

(Ja jag får faktiskt betalt för det jag gör just nu, därför kallar jag det för jobb. Mycket trevligt.)

Nåväl. 

Allt går utmärkt för Max, försäkrade fröken. Förutom då kanske att det är ganska mycket våld inblandat i hans berättelser och teckningar, la hon till.  Väldigt mycket våld faktiskt.

Hon visade mig några teckningar och det var verkligen mycket blod och knivar och vapen. Hon visade mig berättelser och det var häxor som dödades och bröder som for omkring med stora pistoler och jagade bovar.

Hon tittade forskande på mig när jag försökte förklara hur vår no violence policy lyckats producera alla dessa vapen och blodpölar och mord. Kände mig lite misslyckad. 

Jag brukar inte ha några synpunkter på hans val av ämnen, men nu tog jag i alla fall upp det hela med Max. Han ryckte på axlarna förstås: inget konstigt med det, det bara blir så. Han vet inte varför.

Jag föreslog att han skulle försöka komma på något annat att skriva och rita om, något som inte är våldsamt. Han skulle försöka, lovade han. Sedan ritade han snabbt tre bilder av skateboardåkare som visserligen innehöll blod, men det var för att skateboardåkare ramlar och då kommer det blod, mamma, de har inte slagits. Fair enough.

Men i morse var det stopp. Han satt där med sina kritor och kunde inte komma på någon enda grej att rita. 

- Jamen snälla Max, rita precis vad du vill, sa jag, förskräckt över hur jag så effektivt satt lock på hans vanligtvis exploderande kreativitet. Han ritade snabbt en galen person med ögonbindel, huggtänder, två knivar, en pistol och med kopiösa mängder blod skvättande överallt. Och sedan ritade han en till och sedan en till och allt var frid och fröjd igen.

Förhoppningsvis får han till en skateboardåkare i skolan idag.

Helt plötsligt frågar han mig vad jag jobbar med. 

Först säger jag ingenting. Fumlar med något i bilen och tänker att han kanske tror att jag inte hörde och låter det vara. Men han frågar en gång till och jag hinner tänka på hur mycket jag hatar den där frågan och sedan tänker jag skitsamma, nu drämmer jag till med "writer"  men sedan vågar jag inte det i alla fall och av någon outgrundlig anledning, kanske för att jag just nu gör ett tillfälligt inhopp i den världen, svarar jag till sist "researcher." 

Det gick bra. Han frågade inte vilket universitet jag jobbar vid. Istället berättade han att han gör ställningar till bröllopstårtor. På fritiden och i hemlighet, för han är nästan ensam på marknaden och han vill inte ha konkurrens från andra finsnickare. Sedan lastade vi in bräderna i bilen och jag skämdes bara lite över min lögn.