(Ja jag får faktiskt betalt för det jag gör just nu, därför kallar jag det för jobb. Mycket trevligt.)

Nåväl. 

Allt går utmärkt för Max, försäkrade fröken. Förutom då kanske att det är ganska mycket våld inblandat i hans berättelser och teckningar, la hon till.  Väldigt mycket våld faktiskt.

Hon visade mig några teckningar och det var verkligen mycket blod och knivar och vapen. Hon visade mig berättelser och det var häxor som dödades och bröder som for omkring med stora pistoler och jagade bovar.

Hon tittade forskande på mig när jag försökte förklara hur vår no violence policy lyckats producera alla dessa vapen och blodpölar och mord. Kände mig lite misslyckad. 

Jag brukar inte ha några synpunkter på hans val av ämnen, men nu tog jag i alla fall upp det hela med Max. Han ryckte på axlarna förstås: inget konstigt med det, det bara blir så. Han vet inte varför.

Jag föreslog att han skulle försöka komma på något annat att skriva och rita om, något som inte är våldsamt. Han skulle försöka, lovade han. Sedan ritade han snabbt tre bilder av skateboardåkare som visserligen innehöll blod, men det var för att skateboardåkare ramlar och då kommer det blod, mamma, de har inte slagits. Fair enough.

Men i morse var det stopp. Han satt där med sina kritor och kunde inte komma på någon enda grej att rita. 

- Jamen snälla Max, rita precis vad du vill, sa jag, förskräckt över hur jag så effektivt satt lock på hans vanligtvis exploderande kreativitet. Han ritade snabbt en galen person med ögonbindel, huggtänder, två knivar, en pistol och med kopiösa mängder blod skvättande överallt. Och sedan ritade han en till och sedan en till och allt var frid och fröjd igen.

Förhoppningsvis får han till en skateboardåkare i skolan idag.

Helt plötsligt frågar han mig vad jag jobbar med. 

Först säger jag ingenting. Fumlar med något i bilen och tänker att han kanske tror att jag inte hörde och låter det vara. Men han frågar en gång till och jag hinner tänka på hur mycket jag hatar den där frågan och sedan tänker jag skitsamma, nu drämmer jag till med "writer"  men sedan vågar jag inte det i alla fall och av någon outgrundlig anledning, kanske för att jag just nu gör ett tillfälligt inhopp i den världen, svarar jag till sist "researcher." 

Det gick bra. Han frågade inte vilket universitet jag jobbar vid. Istället berättade han att han gör ställningar till bröllopstårtor. På fritiden och i hemlighet, för han är nästan ensam på marknaden och han vill inte ha konkurrens från andra finsnickare. Sedan lastade vi in bräderna i bilen och jag skämdes bara lite över min lögn.

Hittills har jag observerat att det finns ett förvånansvärt stort antal män med halvlångt, lite lockigt, ibland lätt grånat, hår ihopdragen i en slarvig hästsvans, iklädda shorts/jeans och t-shirt/fleecejacka. Män som ser ut som Jeff med andra ord, minus hästsvansen.

De verkar inte ha särskilt bråttom, ser inte ut som om de är sena till morgonens första jobbmöte: de pratar med andra föräldrar på skolgården och när de lämnat av sina ungar cyklar de iväg i maklig fart. Jag undrar vad de pysslar med. Gissar att de är hemmaarbetande manusförfattare hela bunten. Eller kan det vara så att det är här USA:s samtliga hemmapappor har bosatt sig? Vore inte det märkligt?

Snart, vilken dag som helst nu, ska jag ta mig ur min flyttbubbla. Jag ska tänka på andra saker än bara flytt och städning och organisering. Jag ska läsa en tidning och när jag sitter i bilen ska jag lyssna på radio istället för att bara njuta av tystnadnen. Jag ska skriva ett par artiklar och jag ska se till så att vår (SWEA:s) hemsida är up-and-running. Jag ska börja läsa ett avhandlingsmanus som jag ska opponera på i november. Kanske jag rentav tar mig för att söka ett eller annat jobb.

Snart ska jag göra allt det där, bara inte idag för idag ser det ut så här i vårt lilla, lilla hus där vi inte  riktigt får plats med alla våra saker. Jaha, ok, då börjar jag då.

Egentligen är det kanske inte ett specifikt grannproblem, mer ett barnproblem. Nåväl.

Till vänster om oss bor en pojke i åttaårs-åldern. Han får spela obegränsat (vad det verkar) med våldsamma video/tv-spel, (eller gameboy heter det kanske, men ni förstår). Han avskyr Erik. Han och Max (och Erik) vill vara tillsammans jämt jämt jämt, två sekunder efter skolan, varenda j-a dag, sticker hans huvud upp över staketet och han ropar "Maaaax, wanna come over?"

Så. Där har ni mitt problem. För jag vill inte att mina barn ska komma hem från skolan och parkera sig framför tv:n/datorn, de får knappt se på tv under veckorna. Någon film en kväll möjligtvis. Jag vill dessutom inte att Erik ska lämnas utanför: det är bara ett år emellan honom och Max, de bråkar och leker med samma intensitet och det ska de fortsätta med. Alltså, inte så att de alltid alltid måste leka tillsammans och inte få ha egna kompisar, men sådär till vardags, ja ni förstår vad jag menar. 

De vill inte leka hos oss för det är "inge kul" (vilket jag kan förstå att det inte var till en början eftersom vårt hus har varit en enda byggarbetsplats, men nu är det faktiskt som vilket normalt hus som helst, varken roligare eller tråkigare) och vill alltid gå över till E.

Nu har jag börjat säga nej. Inte alltid, men ganska ofta. Jag säger till E att han får gärna får komma hit och leka och det gör han ytterst motvilligt. Det löser väl tv-spelsproblemet till en del, men det löser inte problemet med att Erik behandlas som en pestsmittad av denne unge. Han pratar inte ens med honom, pratar om honom med Max och kallar honom inte vid namn, kallar honom "your brother": Why does your brother have to come over all the time too?" 

Max är lite kluven, men tycker samtidigt att denne nye coole kompis är coolare än lillbrorsan och ser inte riktigt vad som händer. Dessutom är han bara sex så man kanske inte kan förvänta sig alltför mycket av honom. Dessutom är deras uteslutande av Erik ofta ganska subtilt: han får vara med och leka men de delar liksom upp sig och det blir Max och E mot Erik och det gör Erik alldeles galen av ilska och bedrövelse. 

Prata med dem? Yes, det har vi försökt med. Pratat om att leka tillsammans. I fredags sa jag till E att om han inte lägger av nu så får han gå hem. Till Max säger vi att han måste se om Erik, se till att han får vara med och Max nickar och håller med, men se ovan.

Prata med mamman? Hm, ja, det har vi också försökt lite grann. Hon är av den åsikten att det är väl inte så konstigt att de "stora pojkarna" vill leka själva, utan småbrorsor. Jag avskyr denna kvinna och vill helst be henne dra åt h-vete.

Om det fortsätter vill jag göra så här: Tala om för E:s mamma att mina barn inte får sitta vid datorn och tv särskilt mycket alls. I all synnerhet får de inte spela våldsamma spel och om det är vad E vill göra så kan mina pojkar inte vara där. Tala om för E:s mamma att om E inte kan acceptera både Max och Erik så är han nog helt enkelt lite för stor för att leka med mina barn. 

Blir det hundbajs på gräsmattan nu?