L. A. Life

Jag har en liten "situation" som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det gäller en av våra grannar och eftersom jag aldrig bott i hus tidigare, så vet jag inte riktigt vad som är ok och vad som kan få vår granne att låta hennes hund bajsa på vår gräsmatta. Eller förresten, jag har bott i ett hus i större delen av mitt liv, men på vår gård uppe i Norrland där man fick promenera några minuter för att komma till nästa hus var just ämnet grannar inte något större problem.

Egentligen är det kanske inte ett specifikt grannproblem, mer ett barnproblem. Nåväl.

Till vänster om oss bor en pojke i åttaårs-åldern. Han får spela obegränsat (vad det verkar) med våldsamma video/tv-spel, (eller gameboy heter det kanske, men ni förstår). Han avskyr Erik. Han och Max (och Erik) vill vara tillsammans jämt jämt jämt, två sekunder efter skolan, varenda j-a dag, sticker hans huvud upp över staketet och han ropar "Maaaax, wanna come over?"

Så. Där har ni mitt problem. För jag vill inte att mina barn ska komma hem från skolan och parkera sig framför tv:n/datorn, de får knappt se på tv under veckorna. Någon film en kväll möjligtvis. Jag vill dessutom inte att Erik ska lämnas utanför: det är bara ett år emellan honom och Max, de bråkar och leker med samma intensitet och det ska de fortsätta med. Alltså, inte så att de alltid alltid måste leka tillsammans och inte få ha egna kompisar, men sådär till vardags, ja ni förstår vad jag menar. 

De vill inte leka hos oss för det är "inge kul" (vilket jag kan förstå att det inte var till en början eftersom vårt hus har varit en enda byggarbetsplats, men nu är det faktiskt som vilket normalt hus som helst, varken roligare eller tråkigare) och vill alltid gå över till E.

Nu har jag börjat säga nej. Inte alltid, men ganska ofta. Jag säger till E att han får gärna får komma hit och leka och det gör han ytterst motvilligt. Det löser väl tv-spelsproblemet till en del, men det löser inte problemet med att Erik behandlas som en pestsmittad av denne unge. Han pratar inte ens med honom, pratar om honom med Max och kallar honom inte vid namn, kallar honom "your brother": Why does your brother have to come over all the time too?" 

Max är lite kluven, men tycker samtidigt att denne nye coole kompis är coolare än lillbrorsan och ser inte riktigt vad som händer. Dessutom är han bara sex så man kanske inte kan förvänta sig alltför mycket av honom. Dessutom är deras uteslutande av Erik ofta ganska subtilt: han får vara med och leka men de delar liksom upp sig och det blir Max och E mot Erik och det gör Erik alldeles galen av ilska och bedrövelse. 

Prata med dem? Yes, det har vi försökt med. Pratat om att leka tillsammans. I fredags sa jag till E att om han inte lägger av nu så får han gå hem. Till Max säger vi att han måste se om Erik, se till att han får vara med och Max nickar och håller med, men se ovan.

Prata med mamman? Hm, ja, det har vi också försökt lite grann. Hon är av den åsikten att det är väl inte så konstigt att de "stora pojkarna" vill leka själva, utan småbrorsor. Jag avskyr denna kvinna och vill helst be henne dra åt h-vete.

Om det fortsätter vill jag göra så här: Tala om för E:s mamma att mina barn inte får sitta vid datorn och tv särskilt mycket alls. I all synnerhet får de inte spela våldsamma spel och om det är vad E vill göra så kan mina pojkar inte vara där. Tala om för E:s mamma att om E inte kan acceptera både Max och Erik så är han nog helt enkelt lite för stor för att leka med mina barn. 

Blir det hundbajs på gräsmattan nu?

"Nu bor vi ute i naturen" tänkte jag när vi flyttade hit. "Nu har vi valt att flytta hit och bo granne med ett stort vildmarksområde, då kan jag inte börja kriga med djuren som bor här." Tänkte jag och ställde tillbaka flaskan med myrgift i hyllan. Myrorna håller sig utomhus, springer omkring på nedre verandan och en del uppe i träden och gör inte en fluga förnär, finns ingen anledning att försöka ta kål på dem och dessutom är det omöjligt. Spindlarna lämnade jag också ifred, till och med de små som jag sett skymta inomhus någon gång får springa vidare. Jag tror att jag hyste någon tanke om att vi kan leva i harmoni med varandra, krypen och jag. Jag lämnar dem i fred och de lämnar mig någorlunda i fred.

Men i morse förändrades allt. Det har regnat hela natten och myror tycker inte om att bli blöta om fötterna. Därför drog de sig in till oss, till båda toaletterna, och nu är det slut på allt larv om harmoni och leva i fred med varandra. Nu är det KRIG och jag ska ut och köpa det starkaste myrgift jag kan hitta som inte tar kål på mina barn också, och sedan ska de få se på FAN.

Nu så! Nu sitter jag precis där jag tänkte mig att jag skulle sitta med min dator, vid köksbordet och med utsikt över vår veranda och våra träd. Jag hade nog föreställt mig att det skulle vara soligt också och att dörrarna skulle stå på vid gavel, men som ni ser i det övre högra hörnet så är det molnigt och eventuellt börjar det regna snart. Vädret här vid kusten är inte alls likadant som vädret två mil inåt landet. Det är kyligt, för att inte säga kallt, på kvällar och morgnar och det är inte lika soligt. Vi måste köpa varmare kläder helt enkelt, inte direkt svensk-vinter-kläder, men varma jackor i alla fall. Kanske en och annan mössa till och med. Underbart!!!

Som ni ser så är verandan fortfarande en byggarbetsplats, men nu är vi snart färdiga och pojkarna ska få flytta in i sitt fina lila-vita-silvriga rum (den initierade tänker genast, "aha, det är ju LA Kings färger det. Coolt.") och vi ska börja få ordning därute. Längst till vänster, i mitten bakom det stora plastschabraket, ser man embryot till min lilla trädgård: sex små tomatplantor som ska ge frukt om 75 dagar. Har man lovat mig. Så småningom ska vi ha en liten "stadsträdgård", Erik vill att vi ska odla vattenmeloner och någon sa till mig att man kan till och med ha höns, men jag vet inte jag. Kanske en vattenmelon eller två, men hönorna skulle nog inte uppskatta vår träveranda och dessutom skulle de omedelbart bli uppätna av coyotes.

När ni tittar på bilden kanske ni, precis som jag gjorde när jag såg dem första gången, tänker "åh, vilka fina balkongdörrar." Och det är de förvisso, men i praktiken är de helt värdelösa. Vi bor ju granne med en canyon och med den kommer en canyons djurliv och när man öppnar dessa dörrar på vid gavel (och det vill man gärna göra på dagarna när det är varmt) så bjuder man in varenda liten varelse som bor i denna canyon till sitt kök. Vad man behöver är en sån där ful, men mycket praktisk skjutdörr med tillhörande nätdörr så att man får luften men inte djurlivet. Hej så länge!

Allting väller över oss: datum, tider, åtaganden, listor, volunteering, hemläxor varenda j-a dag, papper, mer datum och mer papper, kursplaner, bokrapporter, betalningar, field trips, telefonnummer till playdates, mammor som hälsar och presenterar sig och namn som försvinner ur mitt minne i samma sekund som de yttras. De är för många, det är för mycket.

"I´ll see you tomorrow then!" säger en kvinna till mig när vi går hem från föräldramötet. "Vem är du och vad har vi gjort upp för planer?" tänker jag. Min hjärna är alldeles blank.

Vi samlar in alla papper med all information, lägger dem i en stor hög i den enda del av köket som inte är belamrat med gamla färgburkar och slipmaskiner. Vi hoppas att det på något mirakulöst vis ska ordna sig, att allting ska falla på plats om bara vi kommer på plats och att vi inte missat något viktigt.

Står och målar våra sovrumsväggar. Det har tagit tre dagar av utflykter till Home Depot och otaliga färgprover och en hel del ilskna utbrott, men nu äntligen blev färgen rätt. Jag älskar den där färgen och jag står där och målar och tänker att jag kommer aldrig att vilja måla om, kommer aldrig att vilja flytta härifrån. 

Då slår mig helt plötsligt tanken att jag kommer att dö i det här sovrummet. Jag kommer att bo här i resten av mitt liv, ungarna kommer att växa upp här och den tiden kommer att flyga förbi, den har ju redan börjat. Just precis nu har den börjat. Sedan flyttar de hemifrån och sedan kommer jag att dö.