L. A. Life

Jahaja, en jordbävning så här på söndagskvällen. Styrka 5M. Jag satt vid fönstret som vetter ut mot gränden och det vibrerade som om en mycket stor och tung sopbil körde förbi alldeles utanför. Nej, faktiskt vibrerade det nog mer än så.

Mina barn drog efter andan. Vi satt alldeles stilla i soffan i en minut och väntade på att någonting mer skulle hända. Det kändes tryggt att sitta där tillsammans och jag tänkte att ok, om den ska komma någon gång så kom för all del just precis nu. Vi är redo, vi fixar det här, vi duckar och täcker varandra. Kom på att vi har en hel del äppeljuice i kylen just nu, men inte en droppe vatten, förutom nån slags konserverad sort som ligger nerpackad i jordbävningslådan i garderoben. Tittade på vår överfulla bokhylla och tänkte på hur obegripligt nonchalanta vi är som inte har säkrat den och som låter vaser och foton och allt skit stå framme huller om buller. Glassplitter tänkte jag också på, hur skyddar man sig mot glassplitter?

Man hinner tänka så mycket på en minut.

Sedan hände det ingenting mer och allting blev som vanligt.