L. A. Life

Just det ja, jag skulle ju berätta att jag har utvecklat en ny strategi, ett nytt förhållningssätt om man så vill, när det gäller att vistas ute bland folk med mina barn. Strategin går tills vidare under arbetsnamnet “Oh well, fuck you then” och den gör underverk för en stressed morsa.

Denna min nya strategi går helt enkelt ut på att jag gör vad jag kan för att mina barn inte ska störa andra, att de ska vara artiga och hänsynsfulla och allmänt trevliga, samt naturligtvis att de inte ska sparka sina medmänniskor i ryggen på flygplan. Det vanliga alltså, inga konstigheter med det.

Skillnaden mot förr är dock att istället för att bli hyperstressad över att någon möjligtvis ska tycka att mina barn stör, att någon ska bli arg på dem och kasta ilskna blickar eller väsa något tyst för sig själv, att någon, gud förbjude, ska tycka illa om mina fina barn, så rycker jag på axlarna och tänker lugnt och stilla för mig själv: “Oh Well, fuck you then.”

Det är alltså inte ett aggressivt och ilsket “Oh well, fuck you then” (eller det kan det ju vara, det beror på situationen), mer ett stillsamt accepterande av att jag och personen framför mig tycker olika om sakernas tillstånd. En del människor anser att barn ska synas men inte höras, en del gillar inte ungar över huvudtaget, en del anser sig ha rätt att helt ostörda skrida fram i det offentliga rummet, med den övriga delen av mänskligheten tassandes fram på behörigt avstånd. En del kanske bara är bakis, vad vet jag.

Min strategi går ut på att inte bry mig så förtvivlat mycket om det som jag gjort tidigare. Jag behöver inte ta åt mig och jag behöver inte bli olycklig över att någon tycker illa om mina barn. Så länge mina ungar faktiskt uppför sig helt ok (vad som kan anses vara ok är förstås en tolkningsfråga och jag är öppen för förhandlingar, men inte in absurdum) så kan jag helt enkelt rycka på axlarna och konstatera att vi tycker olika: “Oh Well, fuck you then.” Det kan givetvis vara så att den andra personen tänker likadant, men det gör ingenting. Det hör till.

Det gick för övrigt bra att flyga den här gången. Dels för att vi var två förstås, dels för att våra barn uppförde sig som om de blivit matade med valium: Några filmer, några toalettbesök, några timmars sömn och sedan var vi hemma. Lätt som en plätt. En gang eller två tänkte jag “Oh well, fuck you then.” Det fungerade utmärkt. En bra strategi det där måste jag säga.