L. A. Life

Jag har tre timmar på mig att förvandla en nästan två timmar lång intervju till en kort artikel på 900 ord. Jag som skriver så långsamt, så långsamt, hur ska detta gå?

Det är ett test det här. Deadlinetestet. Jag måste klara det och jag låtsas att det sitter en arg redaktör på en tidning någonstans, en som tittar på klockan då och då och trummar allt mer irriterat med fingrarna i bordskanten. Eler ja, det finns ju en redaktör på riktigt, men hon är så vänlig och blir inte irriterad alls så det funkar inte. Det måste vara någon som ringer och säger "men för h-vete nu får du se till att fixa det här. Tre timmar, inte en sekund till!"

Visste ni förresten att Ronald Reagan inte var någon riktig cowboy? Han föredrog engelsk ridstil och red western enbart när han var tvungen, dvs när han spelade in westernfilmer. Fusk, allt var bara fusk.

Hemma vid köksbordet igen. Samma utsikt, samma stöddiga ekorre som nu har avancerat upp på verandan där den letar efter kaksmulor. När jag kommer stormande ut genom verandradörrarna flyttar den på sig lite lojt, masar sig bort till apelsinträdet, sätter sig tillrätta på en gren och stirrar stint på mig. Jag har varit borta en vecka och nu har den tagit över: det är bara en tidsfråga innan den inte flyttar på sig alls. Eller innan den väntar på mig på taket, redo att köra klorna i nacken på mig när jag kommer ut på verandran för att titta till mina tomatplantor.

Ännu en sömnlös natt. Klockan är halv tre, om en timme ringer väckarklockan och jag förstår inte riktigt hur det här flygresan ska gå till. Kanske jag kan sova för en gångs skull? Känns lite onödigt att ha tagit in på hotell, jag hade lika gärna kunnat sitta och häcka på någon bänk på utrikesterminalen de här timmarna.

Jag vågade inte ta med mig varken Mamma Scans kötbullar eller ost och inte frusna lingon heller. Det går br säger alla, men jag törs inte. Min respekt för amerikanskt tullväsende och de där små hundarna som springer runt och nosar överallt är alldeles för stor för det. Istället blev det godis, smörgåsrån (mina barn kommer att bli så lyckliga över de där smörgåsrånpaketen, lyckligare än över än allt godis i världen), böcker och kronljus. Samt wettextrasor förstås.

Ja det var ju inte så intressant läsning det här, jag ber om ursäkt för det, jag ville mest få lite sympati för min sömnlöshet. Nu ska jag sova i 39 minuter.

Seminariet gick bra. Så roligt, så roligt att diskutera metoder och teoretiska perspektiv och ditten och datten, hjälp vad jag kan sakna den världen. Sedan tåget till Uppsala. Snäll farbror körde mig till hotellet jag skulle bo på. Jag frågade om vägen, han förklarade hur jag skulle gå, bekymrade sig lite över min stora resväska."Äsch, det går bra," sa jag och traskade vidare. Två minuter senare kör han upp bredvid mig och säger att han ska skjutsa mig "för han skulle ju ändå åt det hållet." Va! Vad människor kan vara snälla mot varandra. Jag får se till att betala framåt. Ni vet, återgälda snälla saker till någon annan människa och om alla håller på så, så blir snart alla människor snälla mot varandra. Så enkelt är det. Efter det, middag med kära, kära vänner. Nu, apelsinkrokantchoklad, lite Filter och sedan jetlagkoma. Härlig dag idag. Kyssar till er alla!