L. A. Life

Att jobba hemifrån är underbart på alla sätt och vis. Vanligtvis är det det vill säga, men inte idag. Koncentrationsförmågan är under isen; det pågår häckklippning och lövblåsning här utanför och hela morgonen har jag dessutom krigat med en ekorre som tror att den äger våra fruktträd och som äter upp fågelmaten. Jag har försökt jaga bort den, men den bara låter ilsket och viftar mycket hotfullt med svansen. Flyttar sig inte ur fläcken, bara stirrar rakt på mig. Jag prövade att kasta en grapefrukt på den. Ingen reaktion. En till. Nada. En skiftnyckel. Ingen reaktion nu heller och skiftnyckeln åkte iväg över verandorna och längst ner i det ogenomträngliga buskagen som också hör till vår tomt, men som mest är att betrakta som vildmark för tillfället. Mitt straff för att över huvud taget kommit på tanken att kasta en skiftnyckel på ett djur. Skäms! Sedan blev jag hungrig och så har jag hängt lite tvätt. Nu ska jag hämta Erik och gå till tandläkaren. Så var den arbetsdagen slut.

(Ja jag får faktiskt betalt för det jag gör just nu, därför kallar jag det för jobb. Mycket trevligt.)

Hade föräldramöte med Max fröken igår. Heter det så fortfarande, föräldramöte? Kvartsamtal? Elevkonferens kanske?

Nåväl. 

Allt går utmärkt för Max, försäkrade fröken. Förutom då kanske att det är ganska mycket våld inblandat i hans berättelser och teckningar, la hon till.  Väldigt mycket våld faktiskt.

Hon visade mig några teckningar och det var verkligen mycket blod och knivar och vapen. Hon visade mig berättelser och det var häxor som dödades och bröder som for omkring med stora pistoler och jagade bovar.

Hon tittade forskande på mig när jag försökte förklara hur vår no violence policy lyckats producera alla dessa vapen och blodpölar och mord. Kände mig lite misslyckad. 

Jag brukar inte ha några synpunkter på hans val av ämnen, men nu tog jag i alla fall upp det hela med Max. Han ryckte på axlarna förstås: inget konstigt med det, det bara blir så. Han vet inte varför.

Jag föreslog att han skulle försöka komma på något annat att skriva och rita om, något som inte är våldsamt. Han skulle försöka, lovade han. Sedan ritade han snabbt tre bilder av skateboardåkare som visserligen innehöll blod, men det var för att skateboardåkare ramlar och då kommer det blod, mamma, de har inte slagits. Fair enough.

Men i morse var det stopp. Han satt där med sina kritor och kunde inte komma på någon enda grej att rita. 

- Jamen snälla Max, rita precis vad du vill, sa jag, förskräckt över hur jag så effektivt satt lock på hans vanligtvis exploderande kreativitet. Han ritade snabbt en galen person med ögonbindel, huggtänder, två knivar, en pistol och med kopiösa mängder blod skvättande överallt. Och sedan ritade han en till och sedan en till och allt var frid och fröjd igen.

Förhoppningsvis får han till en skateboardåkare i skolan idag.

Vi åkte till en brädgård för att köpa några brädor till huset. Darryll hjälpte mig att hitta rätt och vi pratade lite om ditten och datten medan vi traskade omkring bland brädhögarna. Trevlig människa.

Helt plötsligt frågar han mig vad jag jobbar med. 

Först säger jag ingenting. Fumlar med något i bilen och tänker att han kanske tror att jag inte hörde och låter det vara. Men han frågar en gång till och jag hinner tänka på hur mycket jag hatar den där frågan och sedan tänker jag skitsamma, nu drämmer jag till med "writer"  men sedan vågar jag inte det i alla fall och av någon outgrundlig anledning, kanske för att jag just nu gör ett tillfälligt inhopp i den världen, svarar jag till sist "researcher." 

Det gick bra. Han frågade inte vilket universitet jag jobbar vid. Istället berättade han att han gör ställningar till bröllopstårtor. På fritiden och i hemlighet, för han är nästan ensam på marknaden och han vill inte ha konkurrens från andra finsnickare. Sedan lastade vi in bräderna i bilen och jag skämdes bara lite över min lögn.

Eftersom jag har ett behov av att kategorisera människor (jag vet, inte nödvändigtvis ett särskilt sympatiskt karaktärsdrag alls, men sån är jag) så står jag på skolgården på morgonen och spanar lite på folk, försöker komma underfund med vad det är för slags människor som bor här i vår lilla stad. Jämför med vår gamla skola.

Hittills har jag observerat att det finns ett förvånansvärt stort antal män med halvlångt, lite lockigt, ibland lätt grånat, hår ihopdragen i en slarvig hästsvans, iklädda shorts/jeans och t-shirt/fleecejacka. Män som ser ut som Jeff med andra ord, minus hästsvansen.

De verkar inte ha särskilt bråttom, ser inte ut som om de är sena till morgonens första jobbmöte: de pratar med andra föräldrar på skolgården och när de lämnat av sina ungar cyklar de iväg i maklig fart. Jag undrar vad de pysslar med. Gissar att de är hemmaarbetande manusförfattare hela bunten. Eller kan det vara så att det är här USA:s samtliga hemmapappor har bosatt sig? Vore inte det märkligt?