L. A. Life

"Hey, this band does som really good shit! Who is it, Kei-ess-em-bii, who are they, are they still together?"

Är inte det märkligt att människor som har det gemensamt att man älskar det skrivna ordet, som har hundratusen tankar i sina huvuden - stora grandiosa tankar och små meningslösa - som man bara måste, måste få ur sig för att det ska bli plats för något annat, för nästa tanke; som sitter hukade över sina datorer och klurar över om det inte kanske passar bäst med ett kommatecken där eller om man ska våga sig på ett semikolon; är det inte märkligt att en relativt stor andel av dessa skrivälskande människor som väl rimligtvis borde vara fullständigt euforiska över såväl alla de möjligheter som ny teknik ger som över att det fortfarande finns butiker med väggarna fyllda av underbara prasslande papperstidningar och tidskrifter från golv till tak inte är det utan istället grupperar sig i det gamla vs det nya och ägnar dyrbar skrivtid tlll att beskriva hur meningslöst, pladdrigt och dåligt det nya är, alternativt hur förfärligt gammalt och omodernt och skitviktigt det gamla är i syfte att en gång för alla bestämma vilken gruppering, den gamla eller den nya, som är den viktigaste MAKTFAKTORN i samhället.

Ja, svarar jag på den frågan, det är mycket märkligt.

I thought I should try to write in English every once in a while. Because I need to practice, because my U.S. friends ask me if it isn't about time and, ultimately, because a dear, old friend looked me sternly in the eye the other day and told me to get on with it. 

And so I did.

Or, rather, I tried. I tried writing a very short and simple text about our visit to the U.S. Embassy in English, only to end up with a few half-finished, poorly phrased sentences and a level of frustration that took two beers and half a bag of pistacchio nuts to get rid of. I ended up writing the damn thing in Swedish just to get it out of my head.

It shouldn't be this difficult. I do small talk, I tell jokes, I argue with my husband (and win!) in English - writing should be easy, but it's not. I can't find the words and expressions, grammar is impossible and everything sounds...I don't know...slightly off. Most of all, words and finished texts, no matter how short or insignificant, belong to me in an entirely different way when I use Swedish. They are closer to my heart, that's the best way I can describe it, at least while using English.

So this whole switching-language-experiment, I don't know, in a way I would like to just forget about it. But my dear old friend is a very persistent woman and smart too and I can feel her giving me one of her stern looks all the way from Uppsala, so fine, I'll give it a try. Every fifth text or so will be in English from now on. Maybe every seventh to begin with. And every once in a while,  if I can come up with a good enough excuse, I will be allowed exceptions. 

Here we go.

Det var kö vid amerikanska ambassaden när vi kom fram. En lång kö, kanske 20 meter eller så, men det var ingenting som vi behövde bekymra oss om. Vi gled förbi till vänster om kön, ställde oss vid skylten "US citizens" där ingen annan stod och två sekunder senare öppnades dörren och en vakt kom ut.

"US citizens?" frågade han.

"Yes", sa Jeff.

"Can I see a passport." En order, ingen fråga.

Vi tog fram vår lilla passhög, vakten kastate en blick på det översta passet, nickade, gick åt sidan och höll upp dörren för oss: "Welcome home."

Jeff suckade lättat. Ungarna fnissade. Jag tänkte att jag ska nog se till att få in den där medborgarskapsansökan till hösten i alla fall.

Lugn. Ett sådant lugn i mitt liv har jag inte känt sedan...ja...jag minns inte när. Kanske var det morgonen efter att jag lämnat in slutmanus till min avhandling. Det var en söndag morgon, vi var bjudna på brunch hos Jeffs chef och vi stod ute i hans trädgård i Pacific Palisades och drack champagne med apelsinjuice. När någon frågade mig hur det gick med avhandlingen svarade jag, "I´m done. I turned it in last night" och tog mig ännu en klunk champagne. Hela den där morgonen och några dagar till - innan disputationsångesten tog över och försatte mig i ett konstant tillstånd av total stress och nervositet - gick jag omkring, fullständigt nollställd, tänkte inte en tanke utöver vad som pågick här och nu och möjligtvis vad ungarna skulle ha i sina lunchlådor nästa dag. Det var skönt, så oändligt vilsamt.

Nu har vi landat i vår sommarstuga och det känns just så skönt och just så oändligt vilsamt som den där söndagsmorgonen. Det gjorde det redan förra veckan när vi masade omkring i Uppsala i mycket maklig takt. Vi sov länge. Åt glass. Låg i parker och läste. Sightseeingade så mycket vi kände för. Träffade våra käraste gamla vänner. Vi hade inte ett enda "måste" på en hel vecka, förutom ett besök på amerikanska ambassaden för att skaffa ett nytt pass till Alicia. Men detta potentiella stressmoment gick förvånansvärt bra och vi kompenserade dessutom rejält med att masa runt på Skansen hela eftermiddagen, ätandes glass och drickandes kaffe och tittandes på en och annan älg.

Och nu, nu läser jag. Konstruerar coola cykelhopp till mina barn. Lagar mat. Ibland, när andan faller på, rycker jag lite ogräs på gräsmattan som min bror har anlagt utanför vår stuga och som kommer att vara så tät och fin till nästa sommar. Det är allt. Det alldeles tillräckligt.